Dystopier eller att måla fan på väggen
Fantasier om allt som kan gå fel som skrämmer och fascinerar.
Det finns de som tror att allt ska gå fel. De har katastroftankar. De förbereder sig alltid på det värsta. Det verkar ganska jobbigt. Kanske blir det fler positiva överraskningar på det sättet. Allt kan ju inte gå fel hela tiden. Att måla fan på väggen betyder just att tänka sig det värsta möjliga. Den vanligaste användningen är måla inte fan på väggen när man tycker att någon är onödigt pessimistisk.
Förra brevet handlade om utopier, alltså idéer om en perfekt värld. Dystopier är motsatsen. Det handlar om föreställningar om hur det kan gå väldigt fel.
Det här brevet är förresten lite svårare än det senaste. Jag kollar alltid texterna på LIX och det här får värdet 34 som är lättläst. Många brev ligger under 30 vilket är mycket lättläst. Fråga om något är svårt att förstå.
I slutet av brevet finns information om
kommande livesändningar och videosamtal.
På Sveriges Radio finns en podcast som heter Dystopia. Där undersöker de olika dystopiska möjligheter. Vad händer om den globala uppvärmningen skenar iväg (= går okontrollerat fort)? Vad händer om artificiell intelligens tar makten över människorna? Vad händer om antibiotika slutar fungera? Det är några exempel på teman i podden.
Man kan förstås bli rädd av att tänka på sånt. Men många verkar fascineras av det också. Det finns en massa böcker, filmer och serier med dystopiska teman. Kan det vara så att vi bearbetar vår rädsla för framtiden genom att tänka oss det värsta som kan hända?
Dystopier är ofta samhällskritiska. De fungerar som tankeexperiment. Man tar något i nutid som verkar hotande eller farligt. Hur skulle det bli om det man är orolig för blir verklighet? Hur skulle det gå till? Hur skulle samhället bli? Man drar det till sin spets (=gör det så extremt som möjligt).
Ett exempel är filmen Terminator 2, där robotar försöker utrota människorna. Ett annat exempel är filmen Matrix där världen styrs av datorer. Människorna används som levande batterier och är instängda i en virtuell verklighet (= digitalt skapad fantasivärld). Boken 1984 är ett tredje exempel. Den handlar om en diktatorisk regim som kontrollerar sina medborgares tankar, känslor och handlingar in i minsta detalj.
1984 av George Orwell läste jag flera gånger i tonåren. Berättelsen fascinerade mig. Jag vet inte riktigt varför. Det fanns även då många saker att oroa sig över. Jag var engagerad i miljörörelsen. Det verkade nästan omöjligt att förändra något till det bättre. Systemen som bara prioriterar vinst verkade för mäktiga. Jag tror det var något kathartiskt (=renande/förlösande) att läsa om ett samhälle där makten är helt omöjlig att besegra. Individen som gör motstånd är dömd att förlora. Det kändes nog sant för mitt tonårsjag. Tonåringar är ju som bekant lite drastiska 😁.
Men jag verkar som sagt inte vara ensam. Många finner något kittlande i att fantisera om katastrofer. Kan det vara så att det är lugnande att göra oron konkret? Egentligen tror jag vi alla förstår att vi inte har någon aning om hur samhället och världen kommer att utvecklas. Måhända (=kanske) är ovisshet ännu värre än en konkret dystopi. Jag vet inte. Det är lite mystiskt faktiskt.
YouTubern Zoe har en annan tolkning. I den här filmen pratar hon om världens undergång och varför den attraherar oss. Hon menar att apokalypsen (=världens undergång) inte är ett totalt slut. Istället är den en möjlighet till en ny början. Våra problem verkar omöjliga att lösa. Om allt får löpa linan ut (= gå hela vägen) så kan världen starta om på ett bättre sätt. Det är lite som att återställa datorn när den är långsam (många svenskar skulle säga reboota på svengelska).
Det finns dock en skillnad mellan 1984:s dystopiska samhälle och en katastroffilm som Independence Day (ber om ursäkt, mina referenser är lite mossiga). En invasion av utomjordingar är ett katastrofscenario som går att lösa, även om det är svårt. I George Orwells diktatur är samhället fastlåst i ett mardrömsscenario och det går inte att se någon väg ut. Kanske talar det här till olika sidor hos oss. Att överleva “apokalypsen” mot alla odds inger hopp. Att läsa om ett evigt dystopia handlar mer om samhällskritiskt sanningssägande. Eller vad tror du? Du får hjälpa mig här.
Varför dras vi till apokalyptiska och dystopiska berättelser?
Ett annat perspektiv kan vara hur människans hjärna fungerar. Rädsla och oro har varit viktiga för människans överlevnad. Att förutsäga faror har hjälpt oss att klara oss. En viktig funktion hos vår hjärna är just att gissa var faran gömmer sig. Den som kan gissa var lejonet väntar eller när ösregnet kommer kan förbereda sig och skydda sig.
Vårt moderna samhälle är mer komplicerat men minst lika hotfullt. Lejon och ösregn har kompletterats med klimatkris och systemkollaps (=att hela samhället brakar samman ekonomiskt, socialt och ekologiskt). Man kan tänka sig att fantasier om dystopi och apokalyps är ett resultat av att våra gamla överlevnadssystem spinner på högvarv. På samma sätt som romantiska skildringar föds ur våra sexuella och känslomässiga begär. Förhoppningsvis är dystopierna lika orealistiska som kärleksfilmerna.
Jag kommer inte längre än så denna söndagmorgon. Det är en stilla morgon och himlen är grå. Inget tyder på att apokalypsen kommer idag, men säker kan man ju aldrig vara. Jag gillar att skriva men jag skulle inte kalla det utopisk sällhet (=lycka) heller. Det är en rätt vanlig söndag. Hoppas du har en sådan också.
Och att du får en fin vecka!
/Kalle
Vi har pratat om det förflutna och framtiden i några veckor. Nästa live och brev kommer handla om nuet. Det är ändå där vi faktiskt lever. Här får du lite datum:
Vad om lever vi redan i en dystopi?
Man ska inte måla fan på väggen! 😊😊
Vilket fantastisk uttryck!
🌺🌸👍😊❤🌻