Fredag och dags att filosofera.
Jag ska hem till en vän på middag. Vänskap alltså.
Vad vore vi utan våra vänner?
Jag fick ett meddelande:
Vadå Bengans och Thåström?
Bengans är en känd skivaffär med anor (en lång hedervärd historia) i Göteborg.
“Thåströms nya” syftar på den senaste skivan av artisten Joakim Thåström. Min vän hade beställt den till skivaffären Bengans. Jag åkte dit och hämtade den.
Vännen ifråga heter Philip förresten och var med på min live en gång.
Vänskap kan yttra sig i det lilla. Att be om en tjänst kan vara en vänskaplig gest. Man ber inte en ytlig bekantskap om att hämta en skiva.
Thåström är en slags vän jag har ärvt. Författare, artister och konstnärer kan bli ett slags vänner genom livet. Min mamma älskar Pimme som Thåström också kallas. (Dylan ärvde jag från pappa). En ny skiva av Thåström är en ganska stor sak för mig. Det ska bli roligt att lyssna på den.
Vänskap är som poesi. Den finner sitt uttryck i konkreta detaljer. Man kan gilla folk i allmänhet men vänskap byggs i det specifika. Eller?
Vad vet jag ärligt talat. Jag vet bara att vissa människor är särskilt viktiga för mig.
Lär mig något om vänskap!
Och jag önskar dig en fin fredag!
Vänner är familjen van väljer medan den traditionella familjen väljer man inte
Asså, jag har bara vänner här i Sandpoint och jag överlever på grund av deras hjälp. Bokstavligt. En gång berättade jag om situationen till en svensk person som tänkte, aha, den här personen kan inte klara sig själv och sa att hen ska aldrig hjälpa mig med någonting. Konstigt va! Jag bad ingeting🤷♀️
Det är sant, jag älskar hjälpa mina vänner med saker de vill/kan inte göra själva, och det blir faktiskt nåt slags jobb som kan inte repeteras i ett annat område (eller i en stor stad tror jag). MEN! De också älskar att känna sig hjälpsamma när de betalar för jobbet. Det var en svår synvinkel att lära mig när jag var hyperoberoende och kunde inte låta folk närma sig, så hade jag inga vänner. Folk binder tillsammans när de känner att de kan hjälpa varandra. Det har med förtroende att göra och det bygger beroende av varandra som bygger gemenskap.
Jag kan faktiskt överleva själv, förstås, och det gör mig glad att ge mina vänner tacksamheten dem förtjänar. Det gör mig glad när de ber om hjälp som jag kan och vill erbjuda.
Idag skottade jag skit till exempel. Min bondgård vän behövde lite hjälp och hann inte göra det själv. Det var kul att jobba tillsammans och ge henne lite mer tid imorgon, lite mindre stress innan hon resar bort. Och hennes man som har cancer kunde hjälpa med och det får honom känna sig friskare då gör de vanliga saker.
Det vill säga, att inte behöva hjälp hela tiden är inte hälsosamt (det bara stärker individualismen). Att hjälpa gör man känner sig nyttig och viktig i förhållandet (dock för mycket beroende bygger ju en konstig kraftdynamik). Och att vara tacksam för det är bara sund förnuft. På neurokemiska nivån skapar det oxytocin.🤷♀️
Jag använde nya ord idag! Tack för möjligheten!