En poäng med kultur är att diskutera den med andra. Om jag läser en bok eller ser en film vill jag berätta om den. Jag vill höra vad andra tycker. Jag vill dela tankar och intryck. Känner du igen dig?
Att prata om sådant kan vara en utmaning på ett nytt språk. Det är inte nybörjarnivå direkt. Det är en bra sak att öva sig på alltså.
Det är också intressant att jämföra upplevelser och intryck, inte minst tvärkulturellt (mellan kulturer). Den som kommer från ett annat land kan se andra nyanser än en infödd.
Den som är ny i ett språk/en kultur kan ibland missa referenser eller bottnar. Det finns mycket man kan lära sig genom att samtala helt enkelt.
De senaste dagarna har jag tittat igenom den svenska serien Kärlek och anarki på Netflix. Här kommer en blandning av reflektioner och kommentarer om personer och fenomen i serien. Se det som en text att lära dig ord och uttryck av. Eller som en diskussion att delta i. Som alltid är du välkommen att fråga och kommentera. Har du inte sett just den här serien kan du skriva om något annat du har sett eller läst. Kanske kan du tipsa mig eller någon annan om något intressant.
En liten inledning
Huvudperson i Kärlek och anarki är Sofie. Hon är en kvinna någonstans i medelåldern. Hon bor med sin man och deras två barn i en fin lägenhet i Stockholm. Mannen är framgångsrik regissör inom reklambranschen. Sofie jobbar som någon form av businesskonsult. Det är lite mer oklart när serien börjar.
En viktig bikaraktär (sidokaraktär) är Max som är IT-kille på det bokförlag där Sofie börjar jobba. Han är inte mycket äldre än 20 år. Ytterligare en viktig karaktär är Sofies pappa, en övertygad socialist som brottas med psykisk sjukdom.
I centrum för berättelsen står förlaget Lund och Lagerstedt. De har svårt att överleva på bokmarknaden där villkoren förändras. Sofie kommer dit som konsult för att anpassa förlagets verksamhet till nya tider.
Direkt förstår vi också att Sofie inte är så nöjd med sitt liv och äktenskap. En medicin mot detta blir vänskapen och senare kärleksrelationen med den mycket yngre Max. De inleder en lek på kontoret där de utmanar varandra. Det leder till många dråpliga (tokiga och komiska) situationer.
Några teman i serien
Serien behandlar några olika teman. Kärlek och sex spelar en central roll. Det är på många sätt ett komiskt relationsdrama. Vi ser längtan efter kärlek och genuina relationer men också sex som tillfällig flykt från tristess och tråkig vardag.
Ett annat tema är sociala normer och brott mot dessa. När Sofie och Max börjar utmana varandra leder det till en massa normbrott. De beter sig konstigt. Man ser också hur mycket de njuter av att bryta reglerna. Ibland blir dock konsekvenserna allvarliga. Parallellt med detta har Sofies pappa svårt att spela efter reglerna. Ibland handlar det om att han är excentrisk. Ibland utvecklas hans tillstånd till psykisk sjukdom. Vad som är normalt och onormalt, friskt och sjukt, blir en frågeställning i serien.
Ett tredje tema är äkthet mot yta och autentisk konst mot marknadskrafter (drivkraften att tjäna pengar). Olika personer försöker förändra förlagets verksamhet för att göra det mer lönsamt. Andra karaktärer kämpar emot och försvarar litteraturens egenvärde.
Serien behandlar många andra saker: statusjakt, kulturvärldens snobbism, PK-kultur och new age-kurser bland annat.
Några intressanta personer i serien
Ett roligt koncept är att många kända författare och kulturpersoner spelar sig själva i serien. Det kan vara lätt att missa. Jag kände inte igen alla. Här kommer ett urval:
Horace Engdahl var sekreterare i Svenska Akademien under 10 år. Han har skrivit litteraturvetenskapliga texter, essäer och mycket annat. På 80-talet gav han ut tidskriften Kris. Den var viktig för att introducera postmodernismen i Sverige. Det gjorde han tillsammans med
Stig Larsson som är poet och romanförfattare. Han har varit en viktig figur i svenskt litteraturliv. Min känsla är att han inte är lika aktuell längre. Jag borde ta och läsa någon av hans böcker.
Lena Endre är en känd svensk skådespelare med lång erfarenhet. I serien ska hon ge ut en bok om sitt arbete med Ingmar Bergman.
Jens Lapidus är jurist och författare och mest känd för boken Snabba Cash som också har filmatiserats.
Jessica Gedin är programledare för litteraturprogrammet Babel på SVT.
Elis Monteverdi Burrau är poet med mera. Han är en av de mer kända lite yngre svenska poeterna. Hans poesi har orsakat en del debatt. Kritikerna anklagar hans texter för att vara ironiska och meningslösa.
Karolina Ramqvist är romanförfattare och kritiker. Hon fick Sveriges Radios romanpris 2025 för sin bok Den första boken.
Camilla Läckberg är en av Sveriges mest kända deckarförfattare. Hon är aktuell med att ha skapat och producerat Netflix-serien Glaskupan.
Det är fler kultupersoner som passerar, till exempel kritikern Sara Abdollahi och författaren Stefan Lindberg. Vill du undersöka vidare ser du alla som deltar i rollistan på IMDB.
Några kulturella reflektioner
För mig känns den här serien väldigt mycket Stockholm. Framgångsrika människor med status och prestige finns förstås i hela Sverige. Men det är naturligt att de är fler och mer profilerade i landets huvudstad. Det finns fler möjligheter till ekonomisk, intellektuell och kulturell framgång. Det finns fler svindyra tjusiga lägenheter att markera status med. Jag är inte ensam om att tycka att fler folk är snyggt och moderiktigt klädda i Stockholm jämfört med resten av landet.
Mitt intryck är att kampen om makt och status är som hårdast här. Det är ingen kritik mot Stockholm. Det är bara vad jag tror. Det går förstås att diskutera och nyansera. Hursomhelst känner jag av den här kampen om prestige i många dialoger i filmen. Det finns både i Sofies och hennes mans mer “ekonomiska” värld. Och det märks i den kulturella och litterära världen.
Kultur och kapitalism är också ett aktuellt tema som speglas i serien. Lund och Lagerstedt försöker anpassa sig genom att producera ljudböcker, samarbeta med influencers och få hjälp av investerare. Hela tiden krockar traditionella konstnärliga värderingar mot mer moderna ekonomiska. Det här är något som debatteras hela tiden i kultursverige. Senast på filmfestivalen gjorde kulturministern Parisa Liljestrand kontroversiella uttalanden om att filmkonsten var bortskämd med bidrag och borde klara sig mer själv. Men vilken kultur får vi om allt styrs av kommersiella intressen. Serien visar den konflikten på flera intressanta sätt
Serien driver med politisk korrekthet. Vid några tillfällen skämtas det om att man/en bör säga “en” istället för “man”. Att använda “man” som generellt pronomen cementerar patriarkatet (behåller mäns makt i samhället) enligt en feministisk karaktär. Lite senare kommer en konsult in och vill att alla ska prata om sina privlegier: “Jag heter Filip, jag är vit, heterosexuell cis- man, cis, och jag har vuxit upp i en villa med akademikerföräldrar”. Man kan tycka vad man vill om de här frågorna. Det är säkert blandat om man tycker det är roligt också. Säkert är att de här frågorna om politiskt korrekt språk och medvetenhet om privilegier och identitet är väldigt aktuellt och debatteras mycket.
Det skämtas också en del om Svenska Akademiens skandaler i serien. De täcker över den ena skandalen med en ny, säger de bland annat. Det här bygger på uppmärksammade fall av sexuella övergrepp och ekonomiska oegentligheter (fel) som ledde till en kris för akademin 2018. Googla på “svenska akademien skandal” om du är nyfiken (eller be Chat GPT sammanfatta).
Skådespelarinsatser i serien
Det finns en massa fina skådespelare i serien. Jag känner inte till alla. För mig var det extra roligt att se Reine Brynolfsson och Björn Kjellman som är två veteraner inom svensk teater och film. Reine är till exempel känd för sin roll i filmen Änglagård. Den är väl värd att se. Björn kan man till exempel se i filmen Vägen ut som bygger på verkliga händelser. Om du ser serien och uppskattar någon skådespelare extra mycket, sök vidare och kolla vad de har gjort mer.
Avslutningsvis
tycker jag att serien var rolig och berörande. Alla skämt och scener var förstås inte hundra procent. Det är svårt när man vill balansera överdriven komedi med genuint allvar. Tillräckligt ofta lyckades det. Jag tycker att många av skådespelarinsatserna var fantastiska och att det fanns allvar även i komedin. Frågan om hur mycket vi vågar utmana normer och förväntningar för att kunna vara oss själva tror jag är något som många kan känna igen sig i.
Jag önskar dig en kärleksfull och anarkistisk söndag!
/Kalle
Hej Kalle, hej alla,
Jag har inte skrivit här på länge, men jag älskar fortfarande att läsa breven. Jag gillar hur du använder kultur för att ge oss nytt ordförråd. Och serien ser fin ut. Fortsätt så!!
Ta hand om er !!