Omgiven av lärare

Vi lär oss av varandra hela tiden. Vem som helst kan vara en lärare, formellt eller informellt. Jag tänkte berätta om några lärare som inspirerat mig. Jag är nyfiken på vem som som har inspirerat dig.

Första frågan till dig är förstås: vilken lärare har varit viktig för dig?
Vi har alla varit elever och haft lärare. Jag gissar att någon eller några har gjort extra stort intryck. Träna dig på svenska och berätta i en kommentar.

Framför min gamla gymnasieskola Hvitfeldtska i Göteborg

I fredags gick eleverna på sommarlov. Min första termin på gymnasiet lider mot sitt slut (=slutar snart). Jag tänker på mina kollegor, lärare och annan personal. De är så himla imponerande. Alla visar ett genuint engagemang för eleverna.

Det är inte den lättaste skolan att jobba på. Många elever har inte svenska som modersmål. Många har inte de bästa förkunskaperna. Jag säger inte detta av brist på respekt. Skolor har olika förutsättningar. Det är bland annat resultatet av segregationen i Göteborg. 

Desto viktigare blir lärarna. De måste vara både tydliga och omsorgsfulla. De måste sätta gränser och stötta hela vägen. Det har varit fantastiskt fint att se detta hända dag efter dag. Om någon på Aniaragymnasiet läser detta vill jag bara säga: respekt, ni är grymma.

Det här inspirerade mig till dagens tema som är lärare. Jag har haft bra lärare och mindre bra. Här vill jag uppmärksamma lärare som har inspirerat mig.

Den första jag kommer att tänka på är Torborg. Hon var min engelsklärare på gymnasiet. Hon var en riktig litteraturfantast (=älskade litteratur). Hon hade skrivit en doktorsavhandling om den kända författaren Joyce Carol Oates från USA. Hon hade till och med träffat henne. Det imponerade på mig. Vi läste en novell av Oates. Det var en parafras av Franz Kafkas Förvandlingen. Det var ett av mina första möten med mer konstnärlig litteratur.

Jag läste också samma författares bok Morgonstjärnan på engelskan, samt boken Gud vet av Joseph Heller (mer känd för Moment 22). Båda hämtade motiv ur Bibelns berättelser. Tillsammans med mitt intresse för artisten Bob Dylan ledde det här till en annan sak. Jag läste Bibeln. Inte för att jag är kristen. Men alla de här författarna gjorde hänvisningar till Bibeln. Jag blev nyfiken och läste framförallt Nya Testamentet och delar av det gamla. Det har jag haft stor nytta av när jag fortsatt läsa.

Torborg hade rökhosta och en ganska bister syn på livet och kulturen. “Inget nytt under solen”, sa hon. Ny litteratur upprepar vad andra redan har skrivit om. Jag gillade henne. Nu blev det mycket om henne men hon är ett bra exempel. En bra lärare kan skapa nyfikenhet. En bra lärare kan få dig att upptäcka något nytt.

En annan bra lärare på gymnasiet var min religionslärare. Han var en filosofisk typ. Han hade oss att läsa den existentiella katolska teologen Paul Tillich som filosoferade om begreppet synd. Han förklarade också människans villkor för oss: alienation (= att känna sig främmande).

Människans alienation är trefaldig, sa vår lärare:

• Hon känner sig främmande för sig själv.

• Hon känner sig främmande för andra människor.

• Hon känner sig främmande för en transcendent verklighet (alltså en “högre verklighet” som en gud eller gudar eller en andlig dimension)

Religion och andra tankesystem är ett svar på den här alienationen, förklarade han.

Det coola är att de här lärarna gjorde mig nyfiken på olika tankesätt och perspektiv. Det viktiga var inte vem som hade rätt. Människor har i alla tider försökt förstå världen och sig själva. Man kan lära sig något från olika traditioner om man har ett öppet sinne.

Samtidigt var jag väldigt nyfiken på psykologi. Jag läste Freud, Adler och Jung. Det var ett annat perspektiv på människan och hennes utmaningar. Här var nog mina föräldrar inspirationen. Särskilt min mor var intresserad av psykologi. Sådan litteratur fanns i bokhyllan hemma. Läraren var snarast jag själv. Min egen nyfikenhet ledde mig.

Men tillbaka till huvudsaken. Efter gymnasiet var jag lite förvirrad. Vad skulle jag göra? Jag fick ett jobb för organisationen Fältbiologerna under ett år. Det innebar också utbildning. På en sådan kurs gick jag en workshop i retorik och presentation. Det var Elin som höll i den. Hon lärde mig en enkel sak som har hjälpt mig på universitetet och i andra sammanhang: du ska alltid ha en tes. Du ska ha ett huvudbudskap. Sen kan du ha argument eller exempel, gärna tre till fem. Allt ska gå att koppla till din tes. Tesen ska gå att formulera i en mening. (Tesen för den här texten är att lärare är viktiga och kan förändra ditt sätt att se på saker)

Shamso kommer förbi, där jag sitter och skriver på en uteservering efter jobbet. Hon är en sådan där vän som också lärt mig mycket. En lärare mitt i livet så att säga. Vi jobbade tillsammans på ABF. Hon var så kallat modersmålsstöd och hjälpte de somaliska eleverna. Nu jobbar hon som administratör på en institution på universitetet. Shamso var bland annat en av mina första somaliskalärare.

Efter året i Gävle så flyttade jag vidare till Forsa folkhögskola utanför Hudiksvall. Jag gick en teaterlinje. Där träffade jag många intressanta människor. Först och främst vill jag nämna Anette som var huvudansvarig. Hon lärde mig mycket om engagemangets kraft. Hon ville verkligen att vi skulle utmana oss själva och växa. Hon såg varje person och försökte pusha oss när vi satt fast. Hon var dessutom en stor filmentusiast. Hon var aktiv i den lokala filmklubben och såg till att vi fick se kvalitetsfilm i Folkets hus. En riktig eldsjäl.

En viktig person för mig var Patrik. Han var också teaterelev. Han hade det ganska stökigt som ung med våld och problem. Hans räddning hade varit böckerna och politiken. Läsningen hade gett honom nya perspektiv på livet. Politiken hade hjälpt honom omdirigera sin energi till något mer positivt. Han lärde mig framförallt ödmjukhet. Vi kunde vara helt oense i olika frågor. Patrik behandlade mig alltid med respekt ändå. Han respekterade att man hade en åsikt och uttryckte den, till en gräns. Ibland sa han bara: “det här får vi släppa” om vi stod för långt ifrån varandra i en diskussion.

Tillbaka i Göteborg gick jag en annan teaterutbildning. Där hade jag också flera spännande lärare. En som var viktig för mig var Ira från USA. Han var en skicklig clown, akrobat, dansare och även skådespelare. Han pratade mycket om kreativitet, att våga pröva olika saker och släppa kontrollen. Han menade att vi människor ofta stoppar oss själva. Vi försöker vara duktiga och göra saker som andra accepterar. Det hämmar vår kreativitet. Kanske är det mest intressanta sättet att spela en roll något som känns löjligt eller konstigt. Vi måste våga pröva för att upptäcka det. Om vi fastnar i att det måste vara bra eller att andra ska tycka om oss, så missar vi de mest intressanta lösningarna. Det där har hjälpt mig mycket i Svenska med Kalle faktiskt. Våga pröva olika grejer.

Efter teaterlinjen fick jag ett ryck (=en spontant idé) och började studera till sjukgymnast (=fysioterapeut). Där hade jag en riktigt bra lärare i anatomi. Magnus tror jag han hette. Han var raka motsatsen till Ira. Han var extremt grundläggande och systematisk. Han gav intryck att kunna precis allt om sina ämnen. Han var rätt torr och okarismatisk. Hans auktoritet kom från att totalt behärska sitt ämne. Det gick inte att fråga honom om något som han inte kunde svara på. Dessutom hade han en praktfull mustasch. Jag har aldrig känt så själv med något ämne, att jag har haft full kontroll på det sättet. Men det är lite som en dröm. Någon gång ska jag också kunna “allt” om något. Det kommer förmodligen aldrig hända men det var inspirerande att möta en sån lärare.

Livet fortsatte och lite senare läste jag litteraturvetenskap. En fantastisk lärare där hette Inger. Hon var känslig och gav ett skört intryck. Hon älskade poesi. Hon läste Edit Södergran för oss med inlevelse och försökte visa hur dikterna var uppbyggda. Hon fick oss att kämpa med Katarina Frostensons komplicerade dikter. Sen hade jag turen att få henne som handledare på min B-uppsats (= uppsats man skriver andra terminen i ett ämne på universitetet). Jag skrev om diktsamlingen Kråkorna skrattar av Ragnar Thoursie. Inger hade själv skrivit en doktorsavhandling om hans tidiga lyrik och kände Ragnar. Hon fick mig till och med att ringa upp Ragnar som var i 90-årsåldern och dog bara några år senare. Det var ett kort samtal men ändå ett fint minne. Inger var väldigt viktig i att öppna poesi som konstform för mig. Och ni som följer mig vet ju att det intresset har hängt i sig (= stannat kvar). 

När jag studerade filosofi hade jag många bra lärare. Mest inspirerande var min lärare Christian som var professor i logik. Han var själv helt fascinerad av sitt ämne och han var väldigt ödmjuk. Jag minns när han steg för steg presenterade grunderna i mängdlära. Efter varje bevis frågade han: “köper ni det här?” (= accepterar ni det här). Han lät oss vara med och tänka. Vi fick utvärdera rimligheten i det han presenterade. Han tog med oss på en äventyrlig upptäcktsresa där vi bevis för bevis utforskade det vidsträckta logiska universumet.

Jag började själv jobba som lärare. Jag hamnade på ABF Vux och lärde ut svenska och grundläggande matematik till sfi-elever. Där träffade jag Nadja som också hade en matematikklass. På Nadjas matematiklektioner var hela klassen aktiv tillsammans. Man löste uppgifter i grupp på tavlan. Förståelsen skapades gemensamt. Så jobbade även Birgitta med alfabetisering (= grundläggande läsinlärning). Fyra elever gjorde diktamen på tavlan samtidigt. Resten av klassen var aktiv och försökte hjälpa till. Här tror jag grunden till mitt ständiga prat om gemenskap lades. Att lära sig ett språk kan vara väldigt ensamt. Det kan också ske i en varm stöttande atmosfär där alla hjälper varandra.

Nämnas måste också Nahla som lärde mig läsa och skriva på arabiska. Hennes tålamod var enastående. Jag minns en informationsträff när hon satt och tolkade på tre olika språk samtidigt: från svenska till arabiska, kurdiska och turkmenska. Och Sharif som lärde mig somaliska och behandlade de äldre somaliska kvinnorna med sådan respekt. Respekten för äldre personer som är tydligare i många andra kulturer har jag försökt ta med mig som lärare med vuxna elever.

En kollega som påverkade mitt sätt att undervisa var Johanna. Hennes specialintresse var uttal och jag frågade ut henne på rasterna. Hon pratade om prosodi och reduktioner och återkom till Olle Kjellin som jag också läste. Framförallt kikade jag in på hennes lektioner och såg hur hon jobbade. Sen testade jag hennes metoder på mina lektioner. Det har blivit en av grundpelarna i hur jag undervisar på sfi. Jag har inte speciella uttalslektioner. Mina elever tränar uttal varje dag på olika sätt. Det blir en del av vardagen.

Jag kan gå på hur länge som helst. Det finns så många människor som har lärt mig någonting. Jag måste också nämna alla elever som med sin envishet och uthållighet inspirerat även mig att inte ge upp och bli mer tålmodig.

För mig kan nästan vem som helst vara en lärare. Du kan möta lärare i böcker och musik eller i intervjuer. Ett kort möte med en ny person kan lära dig något. Det gäller att vara öppensinnad och nyfiken. Vägen till lärande är ofta lyssnande. Och frågor förstås.

Men nu är jag nyfiken på dig. Berätta om en person som har lärt dig något eller inspirerat dig. Det kan vara en lärare i skolan eller någon som spelat en viktig roll i ditt liv på något annat sätt.

Jag hoppas att du har en lärorik vecka framför dig.

/Kalle