I fredags var jag på somaliskt café med min kollega Ali. Vi skulle dela ut flyers för vårt företag när folk gick till fredagsbönen. Först tog vi en kopp somaliskt kaffe med ingefära och åt sambusa. Runt om mig satt somaliska män och pratade. Jag kunde inte förstå mycket av vad de sa. Det gick för fort. Men jag kunde förstå några frågor jag fick. Och jag kunde säga några saker till Daoud som satt bredvid oss.
Jag skulle förstås vilja kunna säga att jag pratar flytande somaliska. Jag är långt ifrån det. Jag förstår en del och jag kan säga en del. Under tre år tränade jag aktivt. Sen orkade jag inte fortsätta och tänkte att jag får använda det jag kan. Ali och jag blandar svenska och somaliska när vi ses på jobbet. Det är min enda regelbundna övning.
Okej, vad är poängen? För mig handlar det här mest om fåfänga. Det skulle vara coolt att kunna säga: jag pratar somaliska. Det skulle vara något att “skryta med” som språklärare. För dig som har flyttat till Sverige och vill lära dig svenska är det mer allvarligt. Din språknivå påverkar hur bekväm du känner dig i en massa situationer. Jag tror dock att en sak är likadan för många som lär sig ett språk. Man känner att man skulle kunna vara bättre. Man borde vara bättre. Man bedömer sin språknivå idag utifrån hur man vill kunna prata eller hur man borde kunna prata. Det blir lätt en negativ tankespiral.
Tänk att du skriver en kommentar på den här texten idag. Du skriver med de ord du kan. Du skriver med den grammatik du behärskar. Du gör säkert ett fel med en preposition eller ordföljden. Du tänker en vacker tanke i huvudet och den låter klumpig på svenska. Det händer alla som kommunicerar på ett främmande språk. Det händer mig hela tiden när jag talar eller skriver på engelska som jag ändå behärskar bra. Det är vårt språks ofulländade nu, det vi har att ty oss till idag.
Vi kan tänka på filosofen Platons syn på kärlek. Vi älskar det vi inte har. Vi har sett det sköna och det goda men det är precis utom räckhåll. Vi kan inte nå det. Vi lockas av perfektion men vi är inte perfekta. Vi känner begär till den fulländning som inte är vår. Hoppas jag tolkar Platon ungefär rätt.
På samma sätt kan vi begära ett perfekt språk, att tala flytande och förstå allt. I fantasin tvivlar vi aldrig på vilken konjunktion som är rätt. Vi hittar alltid det ord vi behöver. Det positiva med den fantasin kan vara att den driver oss framåt. Drömmen om att prata perfekt tar oss närmare målet. Det negativa kan vara att vi aldrig är nöjda med det språk vi har nu. Vi plågas av självmedvetenhet. De futtiga ord och meningar vi lyckas sätta ihop vissnar i skuggan av perfektionens mörka moln.
Har du någon gång talat med en perfektionist som lär sig ditt modersmål? Personen tänker och tvekar. Du ser hur hjärnan snurrar på högvarv. Personen ser spänd och olycklig ut. Det blir långa pauser för att leta efter ord. Grammatikfel rättas till följt av suckar och ursäkter. Ja, jag överdriver lite men det kan vara ansträngande att prata med någon som är väldigt medveten om sitt språk. Det blir väldigt lite fokus på och närvaro i mötet och samtalet. Det blir ett språktest istället för kontakt.
Hur ska vi handskas med detta dilemma. Vi behöver vara lagom missnöjda för att vilja anstränga oss att bli bättre. Är vi för missnöjda förlorar vi glädjen över att lära oss språket. Belöningen för det vi kan skjuts upp till senare. Risken är stor att vi hittar på nya saker att vara missnöjda över. Glädjen i att bara mötas och prata får vänta.
Det här gäller ju generellt för livet. Det är väldigt lätt att bli missmodig när man jämför sig med sina egna ideal eller andra som har lyckats bättre än man själv.
Det här anknyter till nostalgin och utopin, det som har varit och det som ska komma. Det är det förflutnas och framtidens förbannelse. Om jag bara hade gjort… och sen när jag… tar oss ut ur nuet. Då kan det bli som John Lennon sa: “life is what happens to you while you’re busy making other plans” (livet är det som händer dig medan du håller på och planerar något annat).
Jag brukar tänka att livet är kort. Sen, när jag är borta, kommer ingen bry sig om hur bra somaliska jag pratade, hur många prenumeranter jag hade på Substack eller något annat jag uppnådde. Allt är ändå förgängligt. Det är bättre att se värdet i det som faktiskt händer. Den tanken tröstar mig.
Hur hanterar du grubbel och negativa jämförelser som får dig att tappa fokuset på här och nu?
För övrigt var den nyfriterade sambusan Ali bjöd mig på galet god, den godaste jag ätit faktiskt. Livet är som en nyfriterad sambusa. Bäst att äta den medan den är varm. Välkommen att författa din egen aforism 😄
Hoppas du får en fin söndag och en bra vecka!
/Kalle
Vill du ha mer Svenska med Kalle i ditt liv? Då kan du bli medlem i Snacka med Kalle. Där får du fler texter och tips. Vi chattar och pratar ibland. Du kan vara med och påverka vilka ämnen vi tar upp. Det kostar ca 50 kr per månad, mindre än en stor stark på Avenyn. Du kan pröva utan kostnad i 7 dagar. Det är bara att klicka på knappen här nedanför.
Jättebra gjort. Jag håller med!
Hej Kalle!! Tusen tack för dina brev. Jag lär mig så mycket när jag läser dem. Hoppas en dag kan jag prata flytande..