Nyanser av tillhörighet

från kroppen till kosmos 🪐

Tillhörighet – att höra till: gemenskap, samhörighet, kontakt, anknytning, välbekant, rötter, koppling, ursprung, välkomnande, inbjudan, landningsplats, trygg famn…

Har du sett veckans live med Tobias? Min känsla var att Tobias känner tillhörighet på universitetet. Det verkar vara hans plats. Han känner sig hemma där och kan bidra.

Har du läst mina brev? De ger mig en känsla av tillhörighet. En plats för mina tankar. Ett nätverk av kontakter där jag får respons och frågor. En plats för samhörighet.

Tillhörighet kan uppstå på så många nivåer. Låt oss gå på upptäcktsfärd.

Kroppen

Jag tillhör min kropp och kroppen tillhör mig. Det är min första och sista plats här i världen. Sedan tillhör jag endast andras minnen.

Nuet

Den här tidpunkten är alltid min: nuet, just nu, i detta nu, just den här tidpunkten. Mina tankar, känslor och sinnesintryck hör till mig. De är mina. Jag kan inte ge bort dem. Ingen kan ta dem ifrån mig. De är intimt och personligt knutna till mig.

Världen

Låt oss säga det på ett annat sätt. Det jag ser är mitt. Det jag hör är mitt. Det jag känner är mitt. Min värld är min. Ingen ser världen som jag. Ingen hör världen som jag. Ingen känner världen som jag. Det är bara jag som har tillgång till min värld.

Tingen

Vi omges av ting: datorn jag skriver på, kaffekoppen bredvid mig, tavlan på väggen… Jag upplever tingen (sakerna) men de är inte min upplevelse. De är något annat. Mellan mig och tingen uppstår en relation. Det är en brygga mellan det innanför (min värld) och det utanför.

Vissa saker är viktiga för mig. Vissa hjälper mig praktiskt, andra har ett symbolvärde. Om min citruspress går sönder köper jag en ny. Det där särskilda halsbandet som jag fick av min farmor, går inte att ersätta. Kaffekoppen bredvid mig när jag skriver ger en känsla av trygghet.

Relationer med vissa utvalda saker skapar tillhörighet. Om vi förlorar ett sådant ting smärtar det. Vi sörjer. Deras närvaro lugnar och tröstar oss.

Kläder

Myströjan du kryper i på kvällen. Festblåsan när du vill känna dig vacker. Kavajen till jobbintervjun. Kläderna som får dig att känna dig som dig själv. Bandtröjan på spelningen. Dojorna du knyter innan löprundan. Kläder är ingraverade i våra rutiner. De är en självklar del av våra dagar, vardag som fest. Att göra sig av med ett plagg kan kännas svårt. Det är som att lämna bort en del av sig själv.

Vanorna

Morgonkaffet. Morgonsnusen. Morgonbönen. Frukostmüslin. Spårvagnsresan. Insatgramscrollandet. Eftermiddagsfikat. Vi tillhör våra rutiner. De förankrar oss. De centrerar oss. Deras tillförlitlighet vaggar oss. I våra vanor är vi hemma.

Platserna

Födelseorten, sommarstugan, mammas gata… Vi tillhör platser och platser tillhör oss. Kvarteret där du känner varje gatsten. Grannarna du hälsat på i flera decennier. Kaffemaskinen där du startar din arbetsdag. Kebabhaket där du köper din lunch. Stamcaféet. Stamkrogen. Promenaden längs kända stråk som dina skor har trampat timmar, veckor, år.

Tillhörighet är att inte behöva tänka. Höger, vänster, rakt fram och nerför trappan sitter i ryggmärgen. Mobilen stannar i fickan. Du behöver inte Google Maps.

Medmänniskorna

Den äldre herren på spårvagnshållplatsen, kvinnan i 7-eleven-butiken, kollegan i receptionen, bibliotekarien på stadsbiblioteket, barnet som leker med pappan på gården om eftermiddagarna… Vi tillhör platserna vi delar och vi tillhör varandra. Vi är varandras livsmiljö. Vi kanske inte känner varandra, eller ens hälsar på varandra.

Men en dag har någon fallit på gatan. Du hjälper honom hem. Vi är beroende av varandra på sätt vi inte kan förutse. Ett leende och ett hej kan värma upp den gråaste Göteborgsmorgon.

Medvarelser

Katten, hunden, kossan, hästen, spindeln, flugan, fisken, ormen… gulliga, vackra, äckliga och skrämmande. Vi omges av varelser som liknar oss och inte. Vi fascineras och frånstöts. Alltjämt, utan våra tama och vilda vänner som inte är människor skulle det kännas ensamt. Vi kanske inte uppskattar husspindlar och silverfiskar till vardags. Men de hör till och stärker vår känsla av att tillhöra.

Naturen

Stranden, ängen, skogen, insjön, havet, fjället, dalen, bergstoppen… därifrån kommer vi. Det var här vi växte upp. De stora vandringarna förde oss långväga. Det var här vi uppfann elden, skäran och det första vapnet. Här letade vi svamp och bär, och sprang från björnen eller lejonet. Bågen träffade en gasell eller en älg. Vi tillhör naturen, men den tillhör inte oss.

Himlen

Över dig, över mig och över alla här, hänger samma himmel. Vi andas samma luft, skyddar oss från samma regn och lyfter blicken mot samma stjärnor. Vi tillhör samma atmosfär och sover i samma natt, vaknar i samma gryning.

Rymden

Tillsammans är vi på vår cirkulära färd kring solen. Och den rör sig i ett ännu större sammanhang. I helheten är vi blott stoft och korn. Det verkar klokt att hålla ihop. Vi är varandras färdsällskap i rymden på ett oansenligt klot. Men varje pixel tillhör den större bilden.

Och du,

Vad tillhör du? Hur tillhör du?

Kommentarsfältet tillhör dig!

/Kalle