Poetiskt! Brava! Och en högre språknivå! Det kommer ta flera dagar att tugga på det här brevet, en vacker ting.
Jag kände mig de senaste dagar liksom nån som bara går genom livets korridoren. Alla dörrar är stängt utan de som leder till andra korridorer. Andra folk har rumsnycklar, jag saknar dem. Jag bara får titta på och passa förbi. Tillhörighet är vackert, stabilt, tryggt. Mitt liv känns som ett frifall. Allt runtomkring faller med, stora stenar med trä och hus och folk som bor där faller med. Men de känner inte fallet. Lite som vi här på jorden känner inte vår färd genom rymden, ständigt slungat runt solen.
Det är kanske därför livet känns som en process, en smältning, ett fall, ett flöde som ändrar identitet so snabbt att det knappt är värt att bygga det på individuell nivå. Det verkar vara mer stabilt att utöka den och ta hela flödet som jaget. Allt du beskriver som tillhörighets skyltar kunde höra till ett större identitet. Vi tillsammans är jaget. Det skulle kanske hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.
Jag gillar det där med "knappt värt att bygga det på individuell nivå". Något liknande kan jag själva känna fast jag kanske mer brukar säga något som "allt är ju fan meningslöst egentligen ändå". Det kan vara avslappnande eller lite deppigt beroende på dag och humör. Och sen behöver man ju på någon nivå ta hand om sitt eget liv. Blir knappast bättre om man släpper det helt (om det vore möjligt).
Annars känns det som du gjort en vacker poetisk skildring av din upplevelse just nu. Finns inte så mycket att kommentera, snarare att associera vidare.
Fantastiskt att tänka på hur bred och djup vår tillhörighets nätverk faktiskt är. Tack Kalle.
Visst är det fascinerande! 😀
Tack för att du läste och kommenterade!
Poetiskt! Brava! Och en högre språknivå! Det kommer ta flera dagar att tugga på det här brevet, en vacker ting.
Jag kände mig de senaste dagar liksom nån som bara går genom livets korridoren. Alla dörrar är stängt utan de som leder till andra korridorer. Andra folk har rumsnycklar, jag saknar dem. Jag bara får titta på och passa förbi. Tillhörighet är vackert, stabilt, tryggt. Mitt liv känns som ett frifall. Allt runtomkring faller med, stora stenar med trä och hus och folk som bor där faller med. Men de känner inte fallet. Lite som vi här på jorden känner inte vår färd genom rymden, ständigt slungat runt solen.
Det är kanske därför livet känns som en process, en smältning, ett fall, ett flöde som ändrar identitet so snabbt att det knappt är värt att bygga det på individuell nivå. Det verkar vara mer stabilt att utöka den och ta hela flödet som jaget. Allt du beskriver som tillhörighets skyltar kunde höra till ett större identitet. Vi tillsammans är jaget. Det skulle kanske hjälpa oss bygga ett bättre samhälle.
Jag gillar det där med "knappt värt att bygga det på individuell nivå". Något liknande kan jag själva känna fast jag kanske mer brukar säga något som "allt är ju fan meningslöst egentligen ändå". Det kan vara avslappnande eller lite deppigt beroende på dag och humör. Och sen behöver man ju på någon nivå ta hand om sitt eget liv. Blir knappast bättre om man släpper det helt (om det vore möjligt).
Annars känns det som du gjort en vacker poetisk skildring av din upplevelse just nu. Finns inte så mycket att kommentera, snarare att associera vidare.
Fint! Ska svara när jag har lite mer tid.
Wow!! Tack för idag!! Har läst o lyssnat måste säga ska lyssna en gång till!! Ha det så/ princeDrammeh
Tack själv! Omläsning är den bästa komplimangen man kan få 😃