Tänk att du är i Göteborg. Du stiger på spårvagnen. Där sitter jag på ett säte. Du hälsar och sätter dig bredvid mig. Vi kanske har 10 minuters resa tillsammans.
Vad pratar vi om?
Ett gott samtal anknyter till något hos minst en av personerna. Det kan vara ett intresse, något som har hänt nyligen eller någon minsta gemensamma nämnare. Samtalets konst är att hitta de sakerna i stunden. (Välkommen att inte hålla med förresten. Det finns säkert andra sätt att förstå bra samtal).
Det kan vara klurigt i alla fall, att hitta något att prata om. Många samtal i vardagen är korta. Vi har inte så mycket tid på oss. Frågan är som vanligt: vem är det jag har framför mig? Vem är det jag pratar med?
Resten av texten kommer vara ett besök i min spretiga skalle. Vad kan man prata om med mig alltså? Här är två förslag på vad du kan göra med detta:
Spinn vidare på någon av alla fragment som följer.
Dela med dig av dina egna fragment.
Och så en filosofisk brasklapp om världen, människor och språkinlärning.
Världen är kaotisk. Människor är kaotiska. Därför är också språket kaotiskt. Prydliga texter i läroböcker gör sällan detta kaos rättvisa. Möter du en riktig person är tusen teman möjliga varje sekund. Det är det vi förbereder oss för när vi lär oss ett språk.
Okej. Här kommer några nedslag från min senaste vecka eller så:
Kvinnan bredvid mig på spårvagnen sitter och tittar på något på mobilen. Jag sneglar dit. Hon sitter och tittar på ett mahjongparti. Okej, hade ingen aning om att det var en åskådarsport. “Är det spännande”, frågar jag. Hon skrattar till och säger att det är mahjong. Sen urskuldar hon sig med att det är lång resa till Angered. Jag frågar om det är en tävling men hon verkar inte riktigt förstå. Jag har faktiskt spelat en hel del mahjong. Mina föräldrar köpte ett spel. Vi satsade dock aldrig pengar eller liknande. Den delen har jag inte koll på.
Jag köpte en bok på min lokala bokhandel. Eva som har butiken rekommenderade den. Det var Viskarna av Stefan Lindberg. Han är tydligen en etablerad författare, utgiven på Bonniers (Sveriges största förlag). Jag hade ingen koll på den. Eva sa att boken var rolig, och ja, det var den. Det är något slags skruvad självbiografi. Jag gissar att hälften är sant och hälften påhittat. En skruvad idé är att föräldrarna påstås ha fejkat hela författarens barndom. De har spelat upp att de är arbetarklass för att Stefan ska kunna bli författare. Tänk dig att man måste kämpa med något för att ha något att skriva om (ungefär så). Galen idé! Jag undrar om det finns något korn av sanning i det
Jag gör ju en massa content på jobbet. Det är ofta ganska rutinartat. Den här veckan var det i alla fall Alla hjärtans dag. Jag designade olika collage med personal, deltagare och elever i hjärtan. Lite smörigt men vad ska man göra. Det känns som man ska uppmärksamma sådant på sociala medier.
En roligare grej har varit att jag lärt mig mer om att skapa hemsidor. Lite i alla fall. Jag har två företagssidor som jag kan vara med och redigera. Båda baseras på Wordpress. Jag har ingen djupgående kunskap men jag har jobbat med olika verktyg. Nu tittade jag närmare på hur man förbättrar SEO (search engine optimization) och hur man optimerar bilder för dator och mobil. Verkligen inget avancerat. Men ändå kul att lära sig mer. Är det några webbutvecklare här och läser?
En annan grej jag gör content för är Lunchin. Det är ett lunchnätverk. Man träffar trevligt folk och käkar lunch varannan vecka. Mannen som driver det hela heter Anders. Jag ska försöka få med honom på en live framöver. Han har en massa intressanta kontakter. Jag ringde honom och snackade lite om inlägg. Då nämnde han att han träffat killen som byggde upp Fotografiska muséet i Stockholm. Jag var där i december som kanske någon minns.
En inspiration jag tog med mig från Fotografiska var Bruce Gilden. Du kan se några exempel på min Instagram. När man ser bilderna fattar man att han kan snacka med folk .En massa olika folk! Han säger i en intervju att man måste vara avslappnad som fotograf. Jag fotar mycket folk i jobbet, så jag försöker öva mig på att få folk att slappna av.
Det fanns en annan utställning också (på Fotografiska) som handlade om födslar. Eva på bokhandeln hade en bok som byggde på utställningen. “Den skulle jag inte vilja se”, var hennes kommentar. Jag kan förstå det. Det var många intima bilder på kvinnor som föder barn. Samtidigt var det många starkt känslomässiga bilder också. Det var fint att se sårbarheten i mammornas och pappornas ansikten.
I tisdags hände en kul grej förresten. En kvinna connectade med mig på Linkedin. Jag kollade hennes inlägg. Hon skrev att hon var i Göteborg och undrade om någon ville äta lunch. Jag skrev och sa att jag gärna hakade på (=följde med). Sen sågs vi på Centralen 2 timmar senare.
Förutom Lisa kom en annan kvinna som heter Jenni. Lisa jobbar på Iris Hadar som gör liknande saker som Positivum (mitt jobb). Jenni är väldigt engagerad i skolfrågor. Hon fokuserade särskilt på “hemmakämpare” som hon kallar det. En vanlig term är hemmasittare. Det är alltså barn och ungdomar som av olika anledningar inte går till skolan. (Om någon har det problemet kan jag säkert få tips om var man kan söka hjälp).
För mig var det ett roligt exempel på hur man kan träffa nya människor om man är öppen och tar chansen. Det kräver lite ansträngning. Den här kontakten byggde på att en annan bekant tipsade Lisa om mig.
Lisa och Iris Hadar har förresten en podcast som heter Med målet i sikte. Den verkar handla om karriär, personlig utvecklig och samhällsfrågor. Kanske intressant för någon.
Och på tal om att träffa folk. I fredags mötte jag tre olika personer med koppling till sfi/Svenska med Kalle. På lunchen kom en kille och hälsade på mig utanför kontoret. Han jobbade på andra sidan gatan. Han berättade att han var arkitekt och drömde om att hitta jobb inom den branschen. Lite senare passerade en gammal elev från Angeredsgymnasiet. Vi blev glada att se varandra. Och vi hade lite svårt att få samtalet att flyta. Inte så konstigt. Jag fick känslan att han kanske hade det lite tufft. Lite senare blev jag igenkänd på en restaurang. Servitrisen hälsade på mig med namn. Vi hade setts innan men det var längesedan. Kul i alla fall! Ger mig en känsla av att vara hemma, att vara förankrad.
Och så var det en föreställning på kvällen. Eller performance. Eller upplevelse. Publiken blev inbjuden att uppleva romanen Wuthering Heights av Emily Brontë (har du läst den?). Och med uppleva menar jag inte att se berättelsen gestaltad på scen. Vi fick träna på att spela sjuka, hemsöka efter döden och att skapa “teaterväder”. Våra guider berättade att Emily arbetade med något som kallas “pathetic fallacy” (patetisk felaktighet?!). Det betyder konkret att vädret och naturen i boken motsvarar karaktärernas känslotillstånd.
Efter en genomgång av boken där vi fick spela karaktärerna kunde man delta i olika aktiviteter. Alla som ville kunde klä ut sig i kläder som passade bokens tidsperiod. Några gjorde “förkroppsligade läsningar” där man spelade upp en scen ur boken. Jag var med i “hemsökelse på heden” som i princip var dans till låten Wuthering Heights av Kate Bush. Man kan säga att det var mer intressant än bra som konstnärligt verk. Kul att uppleva annorlunda saker.
Efter Stefan Lindberg började jag läsa boken Den första boken av Karolina Ramqvist. Det är en vackert berättad kärlekshistoria ur en kvinnas perspektiv. Kvinnan kommer från Sverige (får man anta) och mannen från Jamaica. Två helt olika kulturer och sammanhang möts med allt vad det kan innebära av spänning och utmaning. Jag blir sugen på att läsa mer av henne.
…
Och så här skulle jag kunna fortsätta ett tag. Livet är fullt av spret. Ordningen man skapar är på många sätt en chimär (=en illusion).
Om du vill skapa dialog kan du som sagt (1)svara på något av mina infall eller (2) dela med dig av ditt spret.
Jag tror att detta kommer återkomma som texttyp under året. Fundera gärna på hur vi kan göra mer intressant och förfinat spret. Hur kan vi fånga in mer språk? Hur kan vi skapa fler intressanta samtal? Tänk på det! Dela med dig om du vill 😃.
Och ha en riktigt spretig söndag!
/Kalle
Hej och tack, Kalle. Det var intressant att läsa och det är alltid så. Gillar att läsa dina inlägg.
Jo! Väldigt intressant brev! Jag tyckte att det speglade sinnets tillstånd för många av oss, med tankar på tusen inriktningen.
Då försöker jag prata med någon, använder jag empati: så frågar jag mig själv, vad är den viktigaste grejen på hjärnan just nu? Då frågar jag om hälsan, om jobbet, om familjen osv. Jag letar efter att ge möjligheten att prata naturlig om vad som helst kommer på och personen brukar hitta på något snart eftersom alla oroar over något. Tipset är att verkligen vara intresserad att få personen känna sig trygg med att dela med sig.
Jag tyckte det var roligt att ta reda på att svenskarna tycker att något är smörigt istället av cheesy som i usa. 😃
Då kände jag mig avundsjuk av Kalles tillgång till så många kulturella resurser som museer och teater eftersom min lilla stad har inget att skriva hemåt om (amerikansk uttryck). Jag verkligen saknar Sverige just för det. Fotografiska var värt att see och jag är inte den största museer-fan. Jo, jag innehåller mångfalder med inklusive paradoxer.
Om jag såg dig Kalle på spårvagnen, jag skulle fråga om du än läste något ur min bok. Jag skulle älska att höra din åsikt på det. 🤓